First Blood
Jaha, då ska vi se om Henke kan skriva blogg. Första blogg jag skriver sedan man höll på med lunarstorm... Lääänge sedan alltså.
Varit en ok dag. Fick snacka med båda mina Uppsala-töser och var på möte hos AMF. Varit nära att bli magsjuk, eftersom alla i hela huset är magsjuka utom jag just nu. Mår illa ibland, men så länge det inte går överstyr så är jag nöjd. Vill inte kräkas.
Lilla Piloten är också sjuk, lilla stackarn, orkar knappt leka. Hon lekte en liten stund mitt på dagen, men sedan somnade hon igen. Ingen har orkat laga någon vettig mat heller, utan det har blivit antingen rester eller chips och godis. Det är iaf lätt att få i sig.
Min mimms får mig alltid på bra humör. Visar alltid sina känslor och får mig att känna mig uppskattad, det gör inte alltid Mini... Hon försöker nog, och jag är ju helt omättlig också. Nöjer mig inte med att hon blir glad att se mig online då och då, jag måste betyda mest, eller åtminstone mer än C... Känns knas att hon fortfarande tycker så mycket om honom, efter all skit hon fått av honom, vad jag vet. Första kvällen vi träffades klagade han på henne, minns inte varför, minns bara att hon såg så ledsen ut, försvarslös, och jag ville bara hålla om henne och visa att det finns andra människor som känner sorg, precis som hon. Ville bli en riddare med rustning av starkaste stål och skydda henne från slag. Det kändes lite konstigt att bara känna att vi visste... något...
Men min mimms... Hur skulle jag klara mig utan min mimms..? Känns som om hon alltid varit där, alltid funnits vid min sida med samma kärlek nu som första gången hon släppte den lös över mig. Dock har hon växt upp, och jag, min dummer, har inte tagit något av alla tillfällen i akt för att få det hon inte längre kan ge mig. Åtminstone inte utan att krossa en annan. Vill inte att min mimms ska offra något för mig. Det räcker som det är. :)
Min mimms är Meryl. Inte någon jag delar mitt liv med, men utan henne skulle mitt liv inte vara värt så mycket som det är. Utan henne skulle jag inte kunna säga att jag inte är någon hjälte, och aldrig har varit. Utan henne skulle inte Solid Henke vara så stark som han faktiskt kan bli. Utan Meryl är jag bara en spion i ventilationen som tittar genom springorna på alla andra. Det är tur för mig att jag träffade henne för över 6 år sedan. Jag har fått se, eller snarare höra och läsa, hur hon vuxit och blivit en kvinna som få män på denna jord är värda att vara med.
Jag klagar inte, att bara se på henne gör mig nöjd med alla våra samtal. Att hon valde en annan gör faktiskt inte så mycket, om jag bara kan vara säker på att hitta någon som hon. Och slippa vara ensam. Jag hatar att vara ensam.
Fitta, kramp i benet. Hatar det också. :P
Nu blir det jobbigt för er att läsa, så jag rundar av här.
/ Henke utan stjärnor...
Varit en ok dag. Fick snacka med båda mina Uppsala-töser och var på möte hos AMF. Varit nära att bli magsjuk, eftersom alla i hela huset är magsjuka utom jag just nu. Mår illa ibland, men så länge det inte går överstyr så är jag nöjd. Vill inte kräkas.
Lilla Piloten är också sjuk, lilla stackarn, orkar knappt leka. Hon lekte en liten stund mitt på dagen, men sedan somnade hon igen. Ingen har orkat laga någon vettig mat heller, utan det har blivit antingen rester eller chips och godis. Det är iaf lätt att få i sig.
Min mimms får mig alltid på bra humör. Visar alltid sina känslor och får mig att känna mig uppskattad, det gör inte alltid Mini... Hon försöker nog, och jag är ju helt omättlig också. Nöjer mig inte med att hon blir glad att se mig online då och då, jag måste betyda mest, eller åtminstone mer än C... Känns knas att hon fortfarande tycker så mycket om honom, efter all skit hon fått av honom, vad jag vet. Första kvällen vi träffades klagade han på henne, minns inte varför, minns bara att hon såg så ledsen ut, försvarslös, och jag ville bara hålla om henne och visa att det finns andra människor som känner sorg, precis som hon. Ville bli en riddare med rustning av starkaste stål och skydda henne från slag. Det kändes lite konstigt att bara känna att vi visste... något...
Men min mimms... Hur skulle jag klara mig utan min mimms..? Känns som om hon alltid varit där, alltid funnits vid min sida med samma kärlek nu som första gången hon släppte den lös över mig. Dock har hon växt upp, och jag, min dummer, har inte tagit något av alla tillfällen i akt för att få det hon inte längre kan ge mig. Åtminstone inte utan att krossa en annan. Vill inte att min mimms ska offra något för mig. Det räcker som det är. :)
Min mimms är Meryl. Inte någon jag delar mitt liv med, men utan henne skulle mitt liv inte vara värt så mycket som det är. Utan henne skulle jag inte kunna säga att jag inte är någon hjälte, och aldrig har varit. Utan henne skulle inte Solid Henke vara så stark som han faktiskt kan bli. Utan Meryl är jag bara en spion i ventilationen som tittar genom springorna på alla andra. Det är tur för mig att jag träffade henne för över 6 år sedan. Jag har fått se, eller snarare höra och läsa, hur hon vuxit och blivit en kvinna som få män på denna jord är värda att vara med.
Jag klagar inte, att bara se på henne gör mig nöjd med alla våra samtal. Att hon valde en annan gör faktiskt inte så mycket, om jag bara kan vara säker på att hitta någon som hon. Och slippa vara ensam. Jag hatar att vara ensam.
Fitta, kramp i benet. Hatar det också. :P
Nu blir det jobbigt för er att läsa, så jag rundar av här.
/ Henke utan stjärnor...
Kommentarer
Trackback
