The Eraser
Fick ett litet chock-besked idag... Kommer inte få fortsätta på gamestop, och chefen var inte ens den som sa det. Fick höra det från min handledare på arbetsförmedlingen... Visste fan inte hur jag skulle reagera. Detta plus översikten på klubben, ingen bra kombination för Henke, vill jag lova. Känns som om när jag bygger lite självförtroende SKA det dras undan under mina fötter, oavsett vad det gäller.
Kan jag inte få ha något kvar att vara stolt över? Ingen flickvän, inget jobb, ingen gradering, inget liv. Det är tydligen så att allt jag gör är fel, och även när det blir bra duger det inte. Det ser ut som om tornet som är min stolthet och självkänsla börjat vackla igen och kommer falla när som helst, och nu är det lång tid kvar till nästa samtal med Lillemor, tror jag. Minst 2 veckor, antar jag. Men jag vet inte... Hon kanske glömmer och jag blir utan?
Ska försöka att inte plåga mig själv så mycket över det här, det är bara ett jobb/praktik. Finns annat man kan göra, annat jag BORDE göra. Vi får se vad som händer i framtiden. Ska försöka inte bli bitter, ta det hela på ett bra sätt, och ta åt mig av kritiken, och bli bättre. Har visserligen en historia av att inte kunna ta kritik ens om den är konstruktiv, men jag får iaf ge det en chans...
Och Grading kommer nog inte på besök igen på ganska länge, inte heller så kul... :(
Hanna vet jag inte heller hur det går med, hon har inte svarat på mitt lilla mail på facebook, som jag hoppats... Kan betyda att hon antingen inte läst det eller att hon helt enkelt inte brukar svara, men i vilket fall som helst känner jag mig lite orolig över det hela. Chefen sa att hon inte direkt är en facebook-person, så jag ska nog inte read to much into it. Ska be chefen försöka sweet-talka henne lite extra, be henne höra av sig till mig eller något, om hon vill och kan. Vore jävligt kul om jag kunde träffa en så fin tjej och få det att bli bra.
Det får nog räcka för idag, pallar inte skriva både här och på MSN, och Malinponken går före bloggande.
Puss / Henke utan kollegor
Kan jag inte få ha något kvar att vara stolt över? Ingen flickvän, inget jobb, ingen gradering, inget liv. Det är tydligen så att allt jag gör är fel, och även när det blir bra duger det inte. Det ser ut som om tornet som är min stolthet och självkänsla börjat vackla igen och kommer falla när som helst, och nu är det lång tid kvar till nästa samtal med Lillemor, tror jag. Minst 2 veckor, antar jag. Men jag vet inte... Hon kanske glömmer och jag blir utan?
Ska försöka att inte plåga mig själv så mycket över det här, det är bara ett jobb/praktik. Finns annat man kan göra, annat jag BORDE göra. Vi får se vad som händer i framtiden. Ska försöka inte bli bitter, ta det hela på ett bra sätt, och ta åt mig av kritiken, och bli bättre. Har visserligen en historia av att inte kunna ta kritik ens om den är konstruktiv, men jag får iaf ge det en chans...
Och Grading kommer nog inte på besök igen på ganska länge, inte heller så kul... :(
Hanna vet jag inte heller hur det går med, hon har inte svarat på mitt lilla mail på facebook, som jag hoppats... Kan betyda att hon antingen inte läst det eller att hon helt enkelt inte brukar svara, men i vilket fall som helst känner jag mig lite orolig över det hela. Chefen sa att hon inte direkt är en facebook-person, så jag ska nog inte read to much into it. Ska be chefen försöka sweet-talka henne lite extra, be henne höra av sig till mig eller något, om hon vill och kan. Vore jävligt kul om jag kunde träffa en så fin tjej och få det att bli bra.
Det får nog räcka för idag, pallar inte skriva både här och på MSN, och Malinponken går före bloggande.
Puss / Henke utan kollegor
The Miracle of Love
Det var länge sedan jag skrev något alls, jag vet... Just nu känns det som om jag håller på att explodera av alla känslor som tränger sig tillbaka i mitt bröst och hotar att krossa mitt hjärta.
Så mycket som går bra, så mycket som går dåligt, mycket rätt och mycket fel. Dum som jag är tar jag inte in det som går bra, blir som vanligt bara påverkad av det dåliga. Jag minns gammal kärlek, gamla misstag, ny kärlek, nya misstag.
KUNG FU-JUTSU:
Fick reda på att Gordon på klubben fått blått bälte, samt blivit instruktörsaspirant. Efter allt mitt slit, alla mina skador, all min entusiasm, all min dedikering, blir jag förbisedd och passerad. Den ilska jag känner för detta övertramp har rubbat balansen jag haft i mitt sinne sedan jag började min terapi. Jag som alltid varit så duktig, så villig att lära mig, som kämpat hårt och ställt upp i kriser. Om jag vore där oftare skulle jag varit mycket högre grad... Det är inte mitt fel att jag skadats allvarligt av att träna upp alla andra, att jag måste vila ibland, och att just de jävla dagarna jag inte är där, kommer Keith, och ser att jag är frånvarande.
Han tränar Johan i katana, som inte ens vet hur man håller, drar eller sätter tillbaka svärdet! JAG VET!! JAG KAN!! Jag har bett om att tränas i vapen i flera år, jag har visat gång på gång att jag vet vad jag gör, jag kan och vill lära mig olika vapen, men nej då, bälte, bälte, bälte. Det är allt som gäller. LÅT MIG TRÄNA TILL MITT BÄLTE DÅ SÅ JAG KAN FÅ LÄRA MIG!!!! Nej då, jag ska instruera, och förbises, det är tydligen allt jag duger till.
Vem av Gordon och mig har tränat längst? Vem av oss har varit där och lärt alla hur de ska göra? Vem har lärt Gordon hur HAN ska göra??? JAG!!! JAG HAR LÄRT DEM ALLA DET JOHAN INTE GJORT RÄTT!!! JAG HAR VISAT DE SAKER INGEN VISAR I KEITHS FRÅNVARO!!! JAG HAR VISAT MANIPULATION! JAG HAR VISAT VAD SOM FÅR TEKNIKEN ATT FUNGERA!!! INTE GORDON, UTAN JAG!!!!!
Hälsningen till Martin var dock det som fick min bägare att rinna över. En föredetta elev, som satt sitt liv och sin framtid före klubben, för att leva med kvinnan han älskar, utbilda sig till det han vill bli, som ger sin son en far i sitt liv. Keith verkar bara bry sig som sin klubb och sin egen framgång, han bad mig ge Martin fingret. En av sina bästa elever, en av mina närmsta vänner, kunde dra åt helvete för att han lämnade klubben för att starta ett nytt liv.
Hur blir det då med mig om jag skulle sluta? Skulle jag också dra åt helvete? Jag som varit med från start, som rekryterat så många, som dragit tillbaka de som inte vågat komma igen, som varit där och lärt ut det ingen annan kan se. Detaljer, allt jag kan se, som de andra inte förstår, inte ens upptäcker. Jag som känt skam och rädsla när Keith mått dåligt, för att jag inte hade de rätta orden att trösta honom och göra allt bra, så allt kan bli som vanligt.
Jag vill inte sluta, träningen är något av en säkerhetslina, som jag kan falla tillbaka på, som bygger mitt självförtroende, där jag har mina vänner. Nästan alla finns där. Om jag slutar skulle de kanske också hata mig, och sluta umgås med mig. Jag undrar vad som skulle hända om jag slutade? Skulle klubben rasa, eller stiga till skyn? Kanske är det jag som håller oss tillbaka, eller är jag kedjan som sluter alla till kärnan, Keith.
Jag vet att alla vill helst lära sig av honom, jag själv inkluderad, men om inte jag var där, vad skulle hända med Keith, och Johan, och Cicci och Eppe och Lotta och Ida och de andra? Skulle de vara desamma utan mig? Betyder jag något för klubben?
Jag vill dock inte vara där när jag bara hanteras som en kastdocka och vikarie. En vikarie som inte får betalt, inga belöningar.
GAMESTOP-JOBB:
Jag är rädd att gamestop-praktiken är en tävling mellan mig och Rebecca. Jag tror vi kämpar om en plats, och hon är en säljare, jag är en arbetare. Vore det inte för min tidigare arbetsplats och mitt spelintresse skulle jag kanske inte ens ha en chans. Även om jag inte får jobbet är ju inget av det förgäves, dock. Jag kommer ju få en stor erfarenhet om hur man gör, hur det funkar, övning och färdigheter jag inte haft förut som kan tillämpas på andra platser och faser i livet.
Jag är rädd att Anna kan ha någon form av empati-problem, eller något i den stilen. Hon ger mig kritik om saker hon själv gör fel ibland, men jag förstår ju att det är menat att jag ska bli bättre, så jag inte behöver få sparken i framtiden. Men jag blir på något sätt rädd för hur hon säger det. Hon kan bli så känslokall ibland.
KÄRLEK:
Har tänkt mycket på hur allt står till med kärleken nu. Hanna, Lotta, Ida, Cicci, Mathilda... för att inte glömma Malin... Det är dem jag tänker mest på.
Mathilda gör mig orolig ibland. Antar att jag misstolkar mycket, men armkrokar och promenader och trosbekännelser känns väldigt intimt. På ett sätt är jag tacksam för det, men samtidigt känner jag mig lite kränkt av att hon inte verkar ett dugg intresserad av mig även när vi är som närmast, men hon kan ha sex med någon hon i stort sett precis träffat. Hur kommer det sig att hon inte försökt med mig? Eller hon kanske försöker, men jag ger inget gensvar?
Lotta, söt, rolig, och på något sätt försvarslös... Jag vet inte vad som bekymrar henne, och jag vill veta, hjälpa, trösta... Så söt och rar, jag vill inte att hon ska ha bekymmer. Jag vill kyssa henne, men hur ska jag kunna göra det när jag knappt träffar henne? Jag tänker bjuda hem henne, men när vet jag inte.
Cicci, jag gör det inte lätt för henne. Jag vet inte om hon känt min kyla, men jag vet att jag inte kan respektera henne nog att låta henne se MIG... Personen bakom Henrik Augustsson är mycket annorlunda från det du ser vid ytan. Jag vill inte att Cicci ska träffa den personen. Hon är söt, men jag är mer nyfiken än förälskad u henne, tror jag.
Ida... Jag förstår henne, men ändå inte... Jag vill veta mer, jag vill träffa henne mer, jag vill se barnet i hennes hjärta, som gömmer sig för omvärlden. Dit vill jag nå, och se vad som ligger bakom henne, den hon är nu...
Jag träffade en tjej, Hanna, på gamestop i tisdags, tror jag det var. Underbar, söt, och vilka former! Helt sanslöst vilken tjej, och hon var SINGEL om jag inte förstått fel! Jag får nog be Anna skvallra lite, skryta om mig och försöka få Hanna lite intresserad av mig. Jag tror vi flirtade, men jag är fanimej inte säker. Jag upptäcker inte sådant när det väl händer, men jag hoppas verkligen det.
Vi får dock inte glömma Grading, kom jag på, Anna Grading, som inte är intresserad av mig, men som vill fira sin födelsedag med mig, sitta under körsbärsträden och dricka te i skuggen. Hon vill umgås med mig som en sofistikerad jämlike, göra saker hon inte gör med andra. Men hon vill inte ha mig? Jag kan ju försöka flirta lite ändå, se vad som händer.
Malin, upptagen, inte intresserad av mig längre, och jag har uppfattat hur viktig hon är för mig. Undrar om jag kommer börja halta igen, för jag är House i ett nötskal ibland. Jag stötte bort henne med min feghet och rädsla för av folk skulle tycka. Plötsligt försvann hon, ingen mer malin-ponken för henke-ponken... Vår chans var förbi, och först när tåget avgått bestämde jag mig för att jag ville åka med...
Många tjejer att tänka på... Långt blogg-inlägg.. Jag sköter mig inte så bra när det gäller det ämnet. Tjejer alltså, men bloggande med för den delen. Hanna och Lotta ligger dock överst på listan, det står klart för mig. Jag vill inte såra någon, men hur undviker man att såra någon om man är en person som gör det motsatta av vad folk begär? Hur kan man älska mig? Jag drar upp det här gång på gång, jag vet. Dessutom skriver jag det här liggandes och blundande av trötthet, men jag stavar rätt ändå...
Alla andra finner kärlek, startar familj, et.c. så varför gör inte jag det? Borde kanske inte en av de där tjejerna vara den rätta för mig? Om inte, hur ska jag tolka det? Finns det ingen för mig? Jag ska försöka hårdare, jag vill lyckas jag också!
KONST & MAT:
Jag blir bättre och bättre på att måla och rita.. Mina besök hos Lena och hennes elever gör underverk för min konstnärliga förmåga, tycker jag nog. Den senaste, med Riddarn på slagfältet, är mitt absoluta mästerverk just nu. Även om den inte ser mycket till ibland, så är den som jag ville ha den, tanken och känslan jag ville förmedla finns där...
Jag blir bättre på mat också, jag är ju redan en jävligt duktig kock, om man inte jämför med de som är utbildade. Något jag kan skryta med är ju i alla fall min oxfilé och pastarätt jag lagade till Cicci, och jag har andra roliga recept att laga. Kanske bör jag briljera för Hanna eller Lotta någon gång?
ÖVRIGT:
Märkte att 2 lyrica och en ibumetin verkligen rubbar balansen.. Kunde knappt ta mig ner för trappen, och jag gör lite dumma beslut, som att vara för ärlig i min blogg, t.ex. Jag vet ju inte vem som läser det här? Det är ganska häftigt att vara hög ändå, även om jag inte är "high as a kite". Känner mig ganska flytande, inte lika bekymrad som när jag började skriva... Borde inte fortsätta dock, men det händer kanske någon gång ibland igen, tror jag... Drabbades av stor skam nu, när jag insåg att jag tog lyrica inte bara för att slippa huvudvärken, men för att faktiskt bli hög. Jag har saknat det...
När min rygg var paj och jag tog värktabletter, då kände jag mig mycket mer hämningslös, jag gjorde och sa vad jag ville säga, behövde inte vara så snäll hela tiden. Det är i sanning befriande att droga upp ibland...
KÄNSLOR:
Ville säga några saker om en person jag inte får nämna vid namn också, och jag vill vara brutalt ärlig i denna bekännelse. Låt oss kalla henne Ny, då jag inte känner till hennes riktiga namn...
När jag såg dig i Uppsala, kände jag att jag kommit rätt, att du skulle älska mig, och jag skulle älska dig, trots våra starka brister som människor.
När jag såg dina sår och ärr, blev jag rädd. Är detta personen jag valt att leva mitt liv med? Vad ska våra barn tänka? Hur ska din brudklänning dölja ärren? Det var vad jag tänkte, sedan insåg jag att jag älskade dig ändå, trots att det fanns så mycket jag inte visste om dig, och jag ville älska dig som ingen annan någonsin gjort. Det var nära två gånger att jag fick ge dig all min kärlek, men vi blev avbrutna, och du försvann. Jag trodde att eftersom jag visat och berättat mina känslor för dig skulle allt gå bra, men av någon anledning kände du ändå inte som jag... De känslor jag trodde var ämnade för mig, som du visat mig flera gånger, riktades istället mot någon annan. Varför vet jag inte... Allt jag vet är att lögner och rykten berövade mig från din kärlek, och mitt hjärta kastades i tumult och kaos. Jag bestämde mig för att testa om det verkligen kunde vara sant, att du inte ville ha mig trots alla känslor vi haft, så jag lämnade dig utan farväl, för att se om du skulle komma efter mig och kyssa mig en sista gång innan jag åkte och säga till mig att allt var ett missförstånd, att du bara blev rädd, för att du aldrig känt en kärlek som min förut. Men så blev det inte. Du föraktade istället min handling, och jag förstod att mina känslor inte längre var besvarade.
Ofta tänker jag på hur jag kunde gjort annorlunda, för att få dig på fall, att ta mig istället, men allt leder till den där natten, när vår gemensamme vän kom in precis när jag fått dig att förstå att jag ville bara ha dig, ingen annan. Men du gick... Du övergav mig... för en cigarett?! Efter det kom du inte till mig när jag bad dig, du snarare undvek mig, men jag visste inte varför. Allt jag kunde tänka på var att jag ville känna ditt hjärta slå mot min kropp igen.
Nu när allt det är sagt, undrar jag hur du kommer reagera över detta... Antagligen blir du arg.. Du brukar bli det när jag skriver om dig, men då brukar jag säga något för att provocera dig till att prata med mig. Nu vill jag bara berätta hur jag kände, och varför jag fortfarande älskar, men ändå hatar, dig nu...
Jag kunde acceptera dig för dina fel och brister, men du kunde inte acceptera mina. Är jag verkligen så hemsk att vara med? Vad gjorde jag som fick dig att välja någon annan? Varför blev det inte jag???
Anledningen är nog enklare än jag tror. Jag tänker att det finns en specifik anledning till att saker blev som de blev, men det är nog snarare så att det blev som det blev, så jag inte skulle få vara lycklig med någon... Ödet är grymt ibland..
SAMMANFATTNING:
Jobb går hyfsat, mina teckningar blir bättre och bättre, men jag har ingen att ge min kärlek till, mina vänner har nästan alla flickvänner/pojkvänner, så jag blir alltid ett jävla tredje hjul. Jag behöver träffa någon, och jag tänker fanimej satsa på Lotta och Hanna (på båda sätten om jag kan). Henrik "House" Augustsson ger inte upp så lätt att jag ger upp sex och umgänge för att det aldrig går som jag vill. Nej då! Henrik ska ha en tjej, och det tänker jag fan inte backa på!!!
Om jag får jobb på gamestop blir saker och ting lite knasigt ett tag, men det är inget jag inte klarar av. Jag klarar allt!!
Jag visste inte att Lyrica kunde ge storhetsvansinne OCH depression OCH känslokyla! Känner mig känslokall, samtidigt som alla känslor kommer ifatt mig och plågar mig, men jag ser ändå ljuset från att klara mitt mål. Jag har verkligen blivit en starkare människa via terapin och allt ansvar jag tilldelats på sistone! Jävlar vad bra!
Nu är jag dock alldeles för kåt, trött och snurrig av drogerna för att fortsätta skriva... Tack för alla som läst och lyssnat.
// Henke med tankar...
Så mycket som går bra, så mycket som går dåligt, mycket rätt och mycket fel. Dum som jag är tar jag inte in det som går bra, blir som vanligt bara påverkad av det dåliga. Jag minns gammal kärlek, gamla misstag, ny kärlek, nya misstag.
KUNG FU-JUTSU:
Fick reda på att Gordon på klubben fått blått bälte, samt blivit instruktörsaspirant. Efter allt mitt slit, alla mina skador, all min entusiasm, all min dedikering, blir jag förbisedd och passerad. Den ilska jag känner för detta övertramp har rubbat balansen jag haft i mitt sinne sedan jag började min terapi. Jag som alltid varit så duktig, så villig att lära mig, som kämpat hårt och ställt upp i kriser. Om jag vore där oftare skulle jag varit mycket högre grad... Det är inte mitt fel att jag skadats allvarligt av att träna upp alla andra, att jag måste vila ibland, och att just de jävla dagarna jag inte är där, kommer Keith, och ser att jag är frånvarande.
Han tränar Johan i katana, som inte ens vet hur man håller, drar eller sätter tillbaka svärdet! JAG VET!! JAG KAN!! Jag har bett om att tränas i vapen i flera år, jag har visat gång på gång att jag vet vad jag gör, jag kan och vill lära mig olika vapen, men nej då, bälte, bälte, bälte. Det är allt som gäller. LÅT MIG TRÄNA TILL MITT BÄLTE DÅ SÅ JAG KAN FÅ LÄRA MIG!!!! Nej då, jag ska instruera, och förbises, det är tydligen allt jag duger till.
Vem av Gordon och mig har tränat längst? Vem av oss har varit där och lärt alla hur de ska göra? Vem har lärt Gordon hur HAN ska göra??? JAG!!! JAG HAR LÄRT DEM ALLA DET JOHAN INTE GJORT RÄTT!!! JAG HAR VISAT DE SAKER INGEN VISAR I KEITHS FRÅNVARO!!! JAG HAR VISAT MANIPULATION! JAG HAR VISAT VAD SOM FÅR TEKNIKEN ATT FUNGERA!!! INTE GORDON, UTAN JAG!!!!!
Hälsningen till Martin var dock det som fick min bägare att rinna över. En föredetta elev, som satt sitt liv och sin framtid före klubben, för att leva med kvinnan han älskar, utbilda sig till det han vill bli, som ger sin son en far i sitt liv. Keith verkar bara bry sig som sin klubb och sin egen framgång, han bad mig ge Martin fingret. En av sina bästa elever, en av mina närmsta vänner, kunde dra åt helvete för att han lämnade klubben för att starta ett nytt liv.
Hur blir det då med mig om jag skulle sluta? Skulle jag också dra åt helvete? Jag som varit med från start, som rekryterat så många, som dragit tillbaka de som inte vågat komma igen, som varit där och lärt ut det ingen annan kan se. Detaljer, allt jag kan se, som de andra inte förstår, inte ens upptäcker. Jag som känt skam och rädsla när Keith mått dåligt, för att jag inte hade de rätta orden att trösta honom och göra allt bra, så allt kan bli som vanligt.
Jag vill inte sluta, träningen är något av en säkerhetslina, som jag kan falla tillbaka på, som bygger mitt självförtroende, där jag har mina vänner. Nästan alla finns där. Om jag slutar skulle de kanske också hata mig, och sluta umgås med mig. Jag undrar vad som skulle hända om jag slutade? Skulle klubben rasa, eller stiga till skyn? Kanske är det jag som håller oss tillbaka, eller är jag kedjan som sluter alla till kärnan, Keith.
Jag vet att alla vill helst lära sig av honom, jag själv inkluderad, men om inte jag var där, vad skulle hända med Keith, och Johan, och Cicci och Eppe och Lotta och Ida och de andra? Skulle de vara desamma utan mig? Betyder jag något för klubben?
Jag vill dock inte vara där när jag bara hanteras som en kastdocka och vikarie. En vikarie som inte får betalt, inga belöningar.
GAMESTOP-JOBB:
Jag är rädd att gamestop-praktiken är en tävling mellan mig och Rebecca. Jag tror vi kämpar om en plats, och hon är en säljare, jag är en arbetare. Vore det inte för min tidigare arbetsplats och mitt spelintresse skulle jag kanske inte ens ha en chans. Även om jag inte får jobbet är ju inget av det förgäves, dock. Jag kommer ju få en stor erfarenhet om hur man gör, hur det funkar, övning och färdigheter jag inte haft förut som kan tillämpas på andra platser och faser i livet.
Jag är rädd att Anna kan ha någon form av empati-problem, eller något i den stilen. Hon ger mig kritik om saker hon själv gör fel ibland, men jag förstår ju att det är menat att jag ska bli bättre, så jag inte behöver få sparken i framtiden. Men jag blir på något sätt rädd för hur hon säger det. Hon kan bli så känslokall ibland.
KÄRLEK:
Har tänkt mycket på hur allt står till med kärleken nu. Hanna, Lotta, Ida, Cicci, Mathilda... för att inte glömma Malin... Det är dem jag tänker mest på.
Mathilda gör mig orolig ibland. Antar att jag misstolkar mycket, men armkrokar och promenader och trosbekännelser känns väldigt intimt. På ett sätt är jag tacksam för det, men samtidigt känner jag mig lite kränkt av att hon inte verkar ett dugg intresserad av mig även när vi är som närmast, men hon kan ha sex med någon hon i stort sett precis träffat. Hur kommer det sig att hon inte försökt med mig? Eller hon kanske försöker, men jag ger inget gensvar?
Lotta, söt, rolig, och på något sätt försvarslös... Jag vet inte vad som bekymrar henne, och jag vill veta, hjälpa, trösta... Så söt och rar, jag vill inte att hon ska ha bekymmer. Jag vill kyssa henne, men hur ska jag kunna göra det när jag knappt träffar henne? Jag tänker bjuda hem henne, men när vet jag inte.
Cicci, jag gör det inte lätt för henne. Jag vet inte om hon känt min kyla, men jag vet att jag inte kan respektera henne nog att låta henne se MIG... Personen bakom Henrik Augustsson är mycket annorlunda från det du ser vid ytan. Jag vill inte att Cicci ska träffa den personen. Hon är söt, men jag är mer nyfiken än förälskad u henne, tror jag.
Ida... Jag förstår henne, men ändå inte... Jag vill veta mer, jag vill träffa henne mer, jag vill se barnet i hennes hjärta, som gömmer sig för omvärlden. Dit vill jag nå, och se vad som ligger bakom henne, den hon är nu...
Jag träffade en tjej, Hanna, på gamestop i tisdags, tror jag det var. Underbar, söt, och vilka former! Helt sanslöst vilken tjej, och hon var SINGEL om jag inte förstått fel! Jag får nog be Anna skvallra lite, skryta om mig och försöka få Hanna lite intresserad av mig. Jag tror vi flirtade, men jag är fanimej inte säker. Jag upptäcker inte sådant när det väl händer, men jag hoppas verkligen det.
Vi får dock inte glömma Grading, kom jag på, Anna Grading, som inte är intresserad av mig, men som vill fira sin födelsedag med mig, sitta under körsbärsträden och dricka te i skuggen. Hon vill umgås med mig som en sofistikerad jämlike, göra saker hon inte gör med andra. Men hon vill inte ha mig? Jag kan ju försöka flirta lite ändå, se vad som händer.
Malin, upptagen, inte intresserad av mig längre, och jag har uppfattat hur viktig hon är för mig. Undrar om jag kommer börja halta igen, för jag är House i ett nötskal ibland. Jag stötte bort henne med min feghet och rädsla för av folk skulle tycka. Plötsligt försvann hon, ingen mer malin-ponken för henke-ponken... Vår chans var förbi, och först när tåget avgått bestämde jag mig för att jag ville åka med...
Många tjejer att tänka på... Långt blogg-inlägg.. Jag sköter mig inte så bra när det gäller det ämnet. Tjejer alltså, men bloggande med för den delen. Hanna och Lotta ligger dock överst på listan, det står klart för mig. Jag vill inte såra någon, men hur undviker man att såra någon om man är en person som gör det motsatta av vad folk begär? Hur kan man älska mig? Jag drar upp det här gång på gång, jag vet. Dessutom skriver jag det här liggandes och blundande av trötthet, men jag stavar rätt ändå...
Alla andra finner kärlek, startar familj, et.c. så varför gör inte jag det? Borde kanske inte en av de där tjejerna vara den rätta för mig? Om inte, hur ska jag tolka det? Finns det ingen för mig? Jag ska försöka hårdare, jag vill lyckas jag också!
KONST & MAT:
Jag blir bättre och bättre på att måla och rita.. Mina besök hos Lena och hennes elever gör underverk för min konstnärliga förmåga, tycker jag nog. Den senaste, med Riddarn på slagfältet, är mitt absoluta mästerverk just nu. Även om den inte ser mycket till ibland, så är den som jag ville ha den, tanken och känslan jag ville förmedla finns där...
Jag blir bättre på mat också, jag är ju redan en jävligt duktig kock, om man inte jämför med de som är utbildade. Något jag kan skryta med är ju i alla fall min oxfilé och pastarätt jag lagade till Cicci, och jag har andra roliga recept att laga. Kanske bör jag briljera för Hanna eller Lotta någon gång?
ÖVRIGT:
Märkte att 2 lyrica och en ibumetin verkligen rubbar balansen.. Kunde knappt ta mig ner för trappen, och jag gör lite dumma beslut, som att vara för ärlig i min blogg, t.ex. Jag vet ju inte vem som läser det här? Det är ganska häftigt att vara hög ändå, även om jag inte är "high as a kite". Känner mig ganska flytande, inte lika bekymrad som när jag började skriva... Borde inte fortsätta dock, men det händer kanske någon gång ibland igen, tror jag... Drabbades av stor skam nu, när jag insåg att jag tog lyrica inte bara för att slippa huvudvärken, men för att faktiskt bli hög. Jag har saknat det...
När min rygg var paj och jag tog värktabletter, då kände jag mig mycket mer hämningslös, jag gjorde och sa vad jag ville säga, behövde inte vara så snäll hela tiden. Det är i sanning befriande att droga upp ibland...
KÄNSLOR:
Ville säga några saker om en person jag inte får nämna vid namn också, och jag vill vara brutalt ärlig i denna bekännelse. Låt oss kalla henne Ny, då jag inte känner till hennes riktiga namn...
När jag såg dig i Uppsala, kände jag att jag kommit rätt, att du skulle älska mig, och jag skulle älska dig, trots våra starka brister som människor.
När jag såg dina sår och ärr, blev jag rädd. Är detta personen jag valt att leva mitt liv med? Vad ska våra barn tänka? Hur ska din brudklänning dölja ärren? Det var vad jag tänkte, sedan insåg jag att jag älskade dig ändå, trots att det fanns så mycket jag inte visste om dig, och jag ville älska dig som ingen annan någonsin gjort. Det var nära två gånger att jag fick ge dig all min kärlek, men vi blev avbrutna, och du försvann. Jag trodde att eftersom jag visat och berättat mina känslor för dig skulle allt gå bra, men av någon anledning kände du ändå inte som jag... De känslor jag trodde var ämnade för mig, som du visat mig flera gånger, riktades istället mot någon annan. Varför vet jag inte... Allt jag vet är att lögner och rykten berövade mig från din kärlek, och mitt hjärta kastades i tumult och kaos. Jag bestämde mig för att testa om det verkligen kunde vara sant, att du inte ville ha mig trots alla känslor vi haft, så jag lämnade dig utan farväl, för att se om du skulle komma efter mig och kyssa mig en sista gång innan jag åkte och säga till mig att allt var ett missförstånd, att du bara blev rädd, för att du aldrig känt en kärlek som min förut. Men så blev det inte. Du föraktade istället min handling, och jag förstod att mina känslor inte längre var besvarade.
Ofta tänker jag på hur jag kunde gjort annorlunda, för att få dig på fall, att ta mig istället, men allt leder till den där natten, när vår gemensamme vän kom in precis när jag fått dig att förstå att jag ville bara ha dig, ingen annan. Men du gick... Du övergav mig... för en cigarett?! Efter det kom du inte till mig när jag bad dig, du snarare undvek mig, men jag visste inte varför. Allt jag kunde tänka på var att jag ville känna ditt hjärta slå mot min kropp igen.
Nu när allt det är sagt, undrar jag hur du kommer reagera över detta... Antagligen blir du arg.. Du brukar bli det när jag skriver om dig, men då brukar jag säga något för att provocera dig till att prata med mig. Nu vill jag bara berätta hur jag kände, och varför jag fortfarande älskar, men ändå hatar, dig nu...
Jag kunde acceptera dig för dina fel och brister, men du kunde inte acceptera mina. Är jag verkligen så hemsk att vara med? Vad gjorde jag som fick dig att välja någon annan? Varför blev det inte jag???
Anledningen är nog enklare än jag tror. Jag tänker att det finns en specifik anledning till att saker blev som de blev, men det är nog snarare så att det blev som det blev, så jag inte skulle få vara lycklig med någon... Ödet är grymt ibland..
SAMMANFATTNING:
Jobb går hyfsat, mina teckningar blir bättre och bättre, men jag har ingen att ge min kärlek till, mina vänner har nästan alla flickvänner/pojkvänner, så jag blir alltid ett jävla tredje hjul. Jag behöver träffa någon, och jag tänker fanimej satsa på Lotta och Hanna (på båda sätten om jag kan). Henrik "House" Augustsson ger inte upp så lätt att jag ger upp sex och umgänge för att det aldrig går som jag vill. Nej då! Henrik ska ha en tjej, och det tänker jag fan inte backa på!!!
Om jag får jobb på gamestop blir saker och ting lite knasigt ett tag, men det är inget jag inte klarar av. Jag klarar allt!!
Jag visste inte att Lyrica kunde ge storhetsvansinne OCH depression OCH känslokyla! Känner mig känslokall, samtidigt som alla känslor kommer ifatt mig och plågar mig, men jag ser ändå ljuset från att klara mitt mål. Jag har verkligen blivit en starkare människa via terapin och allt ansvar jag tilldelats på sistone! Jävlar vad bra!
Nu är jag dock alldeles för kåt, trött och snurrig av drogerna för att fortsätta skriva... Tack för alla som läst och lyssnat.
// Henke med tankar...
