From then on I knew....
Var så länge sedan jag skrev... Undrar om någon minns mig...
Känner att allt trycks ihop runt omkring mig, för att krossa mig...
Hittar ingen väg ut just nu, ingen att prata med, ingen som kan hjälpa mig, ingen som kan trösta mig...
Varför har allt blivit så här? Många vill inte ha med mig att göra mer, undviker mig som om jag vore en utsvulten varg...
På sätt och vis är jag väl det, men ingen vågar gå nära nog för att fylla min tomma mage, och jag kan inte lura in dem...
En varg är vad jag är, vad jag alltid varit, och de som kommit nära mig har sett mina tänder, sett hur luften omkring mig virvlar av ensamhet och fara, en fara man inte vill komma nära...
Hur mycket jag än lockar, hur mycket jag än bjuder för att någon ska komma in i min mun och omslutas, är jag ändå en varg i deras ögon...
Det verkar inte finnas något hopp just nu, inget ljus att visa dem att jag försöker le, inte morra, inte bitas...
Jag blottar mina käftar för att skapa fred, men det de ser är förödelse, skräck och hotfullhet...
Hur kan man göra så här? Hur kan man lämna någon så här? Hur kan man hata någon som älskar en? Hur kan man undvika någon som vill hålla om en? Hur kan man göra en pojke till en varg?
Jag söker, men finner inget, ty mina ögon är förbundna...
Jag jagar, men fångar inget, ty mina ben är avbrutna...
Varför kan alla andra, förutom denna varg? Varför är det alltid just jag som inte hinner ikapp flocken, som aldrig fångar bytet, som aldrig får som jag vill? Varför kan ingen älska en varg? Varför kan ingen hålla om en varg? Varför finns det ingen annan varg som kan acceptera denna varg? Varför finns det inget får som kan acceptera denna varg? Varför finns det ingen som kan se att mitt hjärta är ett hjärta, och inte en varg?
En varg är en varg, och en varg är vad jag är, men mitt hjärta är precis som alla andras, och mitt hjärta behöver ett annat hjärta, för att inte alltid bara vara omringad av en varg. Kom in i mina käftar, låt mig svälja dig hel och låt våra hjärtan bo tillsammans i mitt vargabröst...
// Henke utan stjärnor...
Känner att allt trycks ihop runt omkring mig, för att krossa mig...
Hittar ingen väg ut just nu, ingen att prata med, ingen som kan hjälpa mig, ingen som kan trösta mig...
Varför har allt blivit så här? Många vill inte ha med mig att göra mer, undviker mig som om jag vore en utsvulten varg...
På sätt och vis är jag väl det, men ingen vågar gå nära nog för att fylla min tomma mage, och jag kan inte lura in dem...
En varg är vad jag är, vad jag alltid varit, och de som kommit nära mig har sett mina tänder, sett hur luften omkring mig virvlar av ensamhet och fara, en fara man inte vill komma nära...
Hur mycket jag än lockar, hur mycket jag än bjuder för att någon ska komma in i min mun och omslutas, är jag ändå en varg i deras ögon...
Det verkar inte finnas något hopp just nu, inget ljus att visa dem att jag försöker le, inte morra, inte bitas...
Jag blottar mina käftar för att skapa fred, men det de ser är förödelse, skräck och hotfullhet...
Hur kan man göra så här? Hur kan man lämna någon så här? Hur kan man hata någon som älskar en? Hur kan man undvika någon som vill hålla om en? Hur kan man göra en pojke till en varg?
Jag söker, men finner inget, ty mina ögon är förbundna...
Jag jagar, men fångar inget, ty mina ben är avbrutna...
Varför kan alla andra, förutom denna varg? Varför är det alltid just jag som inte hinner ikapp flocken, som aldrig fångar bytet, som aldrig får som jag vill? Varför kan ingen älska en varg? Varför kan ingen hålla om en varg? Varför finns det ingen annan varg som kan acceptera denna varg? Varför finns det inget får som kan acceptera denna varg? Varför finns det ingen som kan se att mitt hjärta är ett hjärta, och inte en varg?
En varg är en varg, och en varg är vad jag är, men mitt hjärta är precis som alla andras, och mitt hjärta behöver ett annat hjärta, för att inte alltid bara vara omringad av en varg. Kom in i mina käftar, låt mig svälja dig hel och låt våra hjärtan bo tillsammans i mitt vargabröst...
// Henke utan stjärnor...
