She don't care...
Imorgon är det dags för terapi igen. Ska bli skönt att få prata om mina nya upptäkter. Min ilska, min frustration över att syrran klagar på mig et.c.
Jag känner iaf mig mycket piggare sedan jag började på Brians diet. Hittills har jag inte haft så svårt att hålla mig borta från läsk eller godis, det är svårare med chips och stekt mat, dock. Nästan allt jag äter är ju för fan stekt när jag tänker efter. Stekt eller mikrat, och mikron ska jag också hålla mig borta ifrån. Allt är mycket frustrerande, men jävlar vad man känner sig stolt när man kommer på något annat att äta, dock får jag alltid höra att dittan och dattan i det inte heller är nyttigt osv. Aldrig får man vara ifred.
Konstant ifrågasättning, försöka duger inte, ingenting är gott nog för den här familjen. Tro fan att jag håller mig undan dem, men det är klart, de fattar ju inte hur jag ser på saker. Allt de säger i form av kritik är ett potentiellt vredesutbrott för mig. Förstår de inte att jag är en tänkande människa, och att jag försöker göra som de vill, men om de hela tiden ska vara på mig när jag gör minsta fel är det väl självklart att jag blir arg?
Ingen förstår mitt liv och mina tankar förutom jag. Så enkelt är det. Alla säger att man inte är ensam här i världen, men det är man ju, på sätt och vis. Som unik människa som lever ett unikt liv och tänker på ett unikt sätt kan ingen annan förstå hur vi känner eller hanterar saker, hur arga vi blir, hur ledsna vi blir, hur glada vi blir... För min del skulle det kännas bättre om jag fick leva själv, så ingen ifrågasatte allt jag gör, vad jag äter, dricker, hur mycket jag tränar...
Det var trevligt när du var här, Lucy. Det fick mig att tänka på annat, det var kul att få ta hand om dig och titta bort när du bytte om, visa dig vägen till duschen, laga mat åt dig. Hoppas du kommer tillbaka snart. Sällan man får känna sig så viktig längre.
Känns faktiskt t.o.m. som om Ponken och Mimms glider ifrån mig. Även om vi pratar ofta nog, men de känns så avlägsna. Ponken blir arg på mig ibland, och då blir jag sårad och drar mig undan. Samma sak med Mimms, fast jag blir oftast mest sårad av saker hon inte säger till mig. Saker jag gärna vill höra från henne igen, som hon inte sagt på länge nu.
Undrar när det hela ska ta slut. Kommer jag någonsin bli lycklig, även om jag får allt jag kan önska mig? Jag har faktiskt ingen aning. Det känns som om den här tomheten alltid kommer finnas kvar, aldrig tyna bort, alltid förtära mitt inre. Vart skulle den annars ta vägen? Ut i intet? Kan det vara så att livet är en enda stor olycka, som man får leva igenom? Jag minns inte att jag någonsin kände så här när jag var liten. Alla hemska tankar jag har, alla ensamma stunder, hålet i mitt hjärta, hatet mot allt som sårar mig. Vart kommer det ifrån? Vill jag verkligen veta? Vad händer om jag får reda på det? Kommer allt bli värre eller kommer det bli bättre?
Nu är dock inte tid att grubbla på sådant meningslöst dravel. God natt
// Henke utan SVAR
Jag känner iaf mig mycket piggare sedan jag började på Brians diet. Hittills har jag inte haft så svårt att hålla mig borta från läsk eller godis, det är svårare med chips och stekt mat, dock. Nästan allt jag äter är ju för fan stekt när jag tänker efter. Stekt eller mikrat, och mikron ska jag också hålla mig borta ifrån. Allt är mycket frustrerande, men jävlar vad man känner sig stolt när man kommer på något annat att äta, dock får jag alltid höra att dittan och dattan i det inte heller är nyttigt osv. Aldrig får man vara ifred.
Konstant ifrågasättning, försöka duger inte, ingenting är gott nog för den här familjen. Tro fan att jag håller mig undan dem, men det är klart, de fattar ju inte hur jag ser på saker. Allt de säger i form av kritik är ett potentiellt vredesutbrott för mig. Förstår de inte att jag är en tänkande människa, och att jag försöker göra som de vill, men om de hela tiden ska vara på mig när jag gör minsta fel är det väl självklart att jag blir arg?
Ingen förstår mitt liv och mina tankar förutom jag. Så enkelt är det. Alla säger att man inte är ensam här i världen, men det är man ju, på sätt och vis. Som unik människa som lever ett unikt liv och tänker på ett unikt sätt kan ingen annan förstå hur vi känner eller hanterar saker, hur arga vi blir, hur ledsna vi blir, hur glada vi blir... För min del skulle det kännas bättre om jag fick leva själv, så ingen ifrågasatte allt jag gör, vad jag äter, dricker, hur mycket jag tränar...
Det var trevligt när du var här, Lucy. Det fick mig att tänka på annat, det var kul att få ta hand om dig och titta bort när du bytte om, visa dig vägen till duschen, laga mat åt dig. Hoppas du kommer tillbaka snart. Sällan man får känna sig så viktig längre.
Känns faktiskt t.o.m. som om Ponken och Mimms glider ifrån mig. Även om vi pratar ofta nog, men de känns så avlägsna. Ponken blir arg på mig ibland, och då blir jag sårad och drar mig undan. Samma sak med Mimms, fast jag blir oftast mest sårad av saker hon inte säger till mig. Saker jag gärna vill höra från henne igen, som hon inte sagt på länge nu.
Undrar när det hela ska ta slut. Kommer jag någonsin bli lycklig, även om jag får allt jag kan önska mig? Jag har faktiskt ingen aning. Det känns som om den här tomheten alltid kommer finnas kvar, aldrig tyna bort, alltid förtära mitt inre. Vart skulle den annars ta vägen? Ut i intet? Kan det vara så att livet är en enda stor olycka, som man får leva igenom? Jag minns inte att jag någonsin kände så här när jag var liten. Alla hemska tankar jag har, alla ensamma stunder, hålet i mitt hjärta, hatet mot allt som sårar mig. Vart kommer det ifrån? Vill jag verkligen veta? Vad händer om jag får reda på det? Kommer allt bli värre eller kommer det bli bättre?
Nu är dock inte tid att grubbla på sådant meningslöst dravel. God natt
// Henke utan SVAR
Fairytale...
Nu för första gången på länge ska jag skriva igen. Det har varit en svår tid nu den senaste tiden. Allt som hände på resan och allt jag tvingats göra har drivit mig bara längre och längre ner. Insåg att Ponken alltid ställt upp för mig och alltid visat mig kärlek, så jag bestämde mig för att göra slut på allt krånglande och göra något som vore bra för mig, bara för att upptäcka att min otur är kolossal. Fast vem vet, det kanske var tur iaf. Det enda jag vet är att när jag är med Ponken blir jag glad, om hon inte säger något som "jag vill inte att du gör så!" eller "lägg av nu". Brukar bli lite ledsen och tjurig då.
Ska på praktik imorgon igen... Kommer nog bli max 6 timmars sömn, vilket oroar mig.
Fan vad jag saknar kärleken i mitt liv. Det lilla jag har är mysstunder med Ponken som kan avslutas abrupt eller störas av konstant smsande och när min Mimms ringer ibland, vilket ofta skrämmer mig mer än gör mig lycklig. Beskyddande som jag är gillar jag inte att hon beger sig iväg på fyllan till någon främmande stad och inte har någon plan på hur hon ska ta sig hem. Men det är hennes liv, hon får bestämma precis hur hon vill göra, jag vill bara påpeka att det finns risker med det.
Hade hoppats på en sak, så jag läste en blogg nyliken som jag inte läst på länge, och istället för vad jag hoppats att se såg jag snarare den tvära motsatsen, och jag känner mig så ensam. Varken vill eller ska förklara exakt vad det handlar om, men det är tråkigt att bli ersatt, att inte känna sig viktig längre.
Jag vill att folk ska beundra mig för all kunskap jag besitter, jag vill bli respekterad och att mina medmänniskor ska lyssna på vad jag säger, be mig om råd, och se mig som en person man kan vända sig till när man inte vet. Men hur många är det som gör det? Nästan ingen, så vitt jag vet. Oftast säger de till mig att ingen bryr sig eller något i den stilen, som sårar mina känslor. Och riktigt illa vid mig tar det. Så sent som idag har jag haft 2 konflikter om det hela, och jag blir så fruktansvärt arg att jag inte kan kontrollera mig.
Saknar Clematis, undrar varför hon aldrig skriver tillbaka och om hon ens bryr sig om mig längre. Varför ska allt vara så svårt när det gäller tjejer? Jag gjorde inget fel, men ändå står jag här ensam, fast i min isolerade vardag, och gömmer mig undan för att inte bli sårad igen.
En kul sak jag dock hörde var att KF-J-tjejen jag är lite intresserad av inte varit på träningen sedan jag varit borta. Det har säkerligen ingenting med mig att göra, men det vore kul om det var så. Hon är rolig, påminner svagt om Clematis till utseendet, faktiskt, fast med tandställning.
Nu måste jag sova, cruel world! Good Bye! // Henrik utan stjärnor.
Ska på praktik imorgon igen... Kommer nog bli max 6 timmars sömn, vilket oroar mig.
Fan vad jag saknar kärleken i mitt liv. Det lilla jag har är mysstunder med Ponken som kan avslutas abrupt eller störas av konstant smsande och när min Mimms ringer ibland, vilket ofta skrämmer mig mer än gör mig lycklig. Beskyddande som jag är gillar jag inte att hon beger sig iväg på fyllan till någon främmande stad och inte har någon plan på hur hon ska ta sig hem. Men det är hennes liv, hon får bestämma precis hur hon vill göra, jag vill bara påpeka att det finns risker med det.
Hade hoppats på en sak, så jag läste en blogg nyliken som jag inte läst på länge, och istället för vad jag hoppats att se såg jag snarare den tvära motsatsen, och jag känner mig så ensam. Varken vill eller ska förklara exakt vad det handlar om, men det är tråkigt att bli ersatt, att inte känna sig viktig längre.
Jag vill att folk ska beundra mig för all kunskap jag besitter, jag vill bli respekterad och att mina medmänniskor ska lyssna på vad jag säger, be mig om råd, och se mig som en person man kan vända sig till när man inte vet. Men hur många är det som gör det? Nästan ingen, så vitt jag vet. Oftast säger de till mig att ingen bryr sig eller något i den stilen, som sårar mina känslor. Och riktigt illa vid mig tar det. Så sent som idag har jag haft 2 konflikter om det hela, och jag blir så fruktansvärt arg att jag inte kan kontrollera mig.
Saknar Clematis, undrar varför hon aldrig skriver tillbaka och om hon ens bryr sig om mig längre. Varför ska allt vara så svårt när det gäller tjejer? Jag gjorde inget fel, men ändå står jag här ensam, fast i min isolerade vardag, och gömmer mig undan för att inte bli sårad igen.
En kul sak jag dock hörde var att KF-J-tjejen jag är lite intresserad av inte varit på träningen sedan jag varit borta. Det har säkerligen ingenting med mig att göra, men det vore kul om det var så. Hon är rolig, påminner svagt om Clematis till utseendet, faktiskt, fast med tandställning.
Nu måste jag sova, cruel world! Good Bye! // Henrik utan stjärnor.
