pinkaugust

Tid... Hur fan ska man hinna med allt? Hela mitt liv är kaotiskt just nu. Alla vill ha mig till något, och gör jag det inte är jag ett arsle som sviker dem. Jag vet inte hur i hela friden det är tänkt att jag ska hinna vara med alla mina kompisar, då alla bara har tid samtidigt. Klart man måste svika någon.

Just nu känns det som om jag kommer få något jävla sammanbrott snart. Har inte varit hos min terapeut på månader, mina bästa vänner klagar på mig och tiden räcker inte till för att göra folk glada. Jag har ont överallt och kan inte sova för jag kan inte sluta tänka på dåliga saker. Och nu ringer farsans alarmklocka.. :P Good luck sleeping through that shit...

Jag vet inte hur jag ska göra...

Jag vill ju träffa Anna mer, men jag lovade joko att umgås mer med honom under helgen. Nu sitter jag i en jävla smet. Jävla skit att jag skulle på den där festen. Men hur fan skulle jag veta att det skulle bli så här? Jag tyckte ju att jag planerade så att alla skulle bli glada. Then again, vad fan vet mina vänner om att ha många vänner. De klagar bara på folk, struntar i hur andra känner sig, är inte villiga att ge någon en andra chans. I messed things up, det får jag lov att erkänna, men om ALLA jag känner bara har tid att träffas på sommaren är det inte så jävla lätt att organisera ihop så man kan träffa alla. Jag är glad att jag har vänner, visst är det jobbigt att behöva kämpa med alla relationer, men det är ju bättre än så som jag levt förut... Ensam hela dagarna, ingen som hör av sig, ingen som vill umgås, ingen som bryr sig... Vill man träffa någon får man ha en jävla tur, eller åka genom hela landet, eller till ett annat land, för den delen.

Jag vet inte hur jag ska sova med alla dessa tankar i huvudet, bara 5½ timmar kvar innan klockan ringer. Måste upp tidigt och städa lägenheten, duscha och äta frukost, innan Anna är redo att komma. Helt sjukt den här jävla sörjan jag har nu.

Till alla som läser, hoppas ni slipper problem med era vänner, because it sucks...

/ Henke utan tid...

Då var man 24... Haft en helt strålande dag, med endast ett fåtal negativa inslag! Jag är jättenöjd, men ändå har det hänt en hel del dåliga saker på sista tiden...

Först och främst, Tysklands förlust mot Serbien... Men nog om det, faderlandet är iaf på väg in i kvartsfinal! :D

Det andra är Boks separation. Visst, det öppnar dörrar för mig, men jävlar vad det måste vara jobbigt för henne, med barn och allt. Jag ska göra så gott jag kan för att stötta henne.
Intressant nog kände jag på mig att det här kunde hända. Senast jag träffade henne kändes det som om hon Jappa inte riktigt var överens, och när det bara var hon och jag kändes det som om hon bad mig att rädda henne, på något sätt. Kan vara jag som inbillat mig, men Bok är mig väldigt kär, av någon konstig anledning. Samma som med Mini, jag kan inte låta bli att hålla av henne i mitt hjärta.

Det tredje är detsamma som det andra, fast om Mimms... Det gör givetvis mig glad att höra att hon är singel, men helvete vad jag önskar att det fanns något mer jag kunde göra än att ge mina jävla tröstande ord. Jag vill hålla om henne, visa henne att det fortfarande finns de som älskar henne, ge henne kärleken hon så desperat saknar just nu. Men det kan jag inte göra...
Dels för att jag är många mil iväg, och för det andra så vore det inte rättvist att försöka mig på något nu, oavsett hur mycket jag vill ha henne. Hon är mycket vacker, och hon är bland de få människor jag respekterar. Det finns många jag är hövlig mot, men få som verkligen har min respekt. Ett erkännande jag inte ofta medger...

Problemet med hela den här röran är att jag vill kyssa dem båda, men vad skulle det åstadkomma? Jag skulle bara utnyttja dem i deras svaga tillstånd, de skulle ju inte vilja ha mig ändå, fet och meningslös som jag är. Kritisk mot allt och alla, elitism personifierad.
Jag kan inte tillåta mig själv att göra något så odrägligt som att utnyttja en sörjande kvinna, men trösta dem skall jag. Jag tänker inte låta min egen svaghet hålla tillbaka det goda i mig.

Jag hoppas iaf att de ska må bra igen, tack vare mina insatser, men vad vet jag, jag kanske bara gör saken värre, eller driver dem tillbaka in i ett olyckligt förhållande...

Jag undrar om du fortfarande läser, Mini... Ser dig aldrig kommentera, men jag har hört av en gemensam Ängel att du fortfarande gör det. Önskar du kommenterade oftare, så jag får höra dina åsikter igen. Saknar dina tankar... Skönt att höra att du fortfarande tänker på mig då och då, även om du inte är min. Tänker på dig ganska ofta, trots att jag ibland känner att jag inte borde. Tänker ofta på om jag borde gjort något annorlunda, eller kanske utnyttjat tiden bättre.

Hoppas du hör av dig snart, Mini...

Vi får se hur livet utspelar sig här i veckorna, men jag måste skärpa mig med maten, och träningen! Jag vill ju träna, och jag vill äta bättre, men jag har fått för mig att det är enklare att bli fet på pizza och skit istället. Imorgon är det dags att skjuta, kanske träna lite på morgonen och på tisdag blir det Kalmar i några dagar. :)


Puss på er alla som läser min skit-blogg. <3

/ Henke utan hörsel...

Fick ett litet chock-besked idag... Kommer inte få fortsätta på gamestop, och chefen var inte ens den som sa det. Fick höra det från min handledare på arbetsförmedlingen... Visste fan inte hur jag skulle reagera. Detta plus översikten på klubben, ingen bra kombination för Henke, vill jag lova. Känns som om när jag bygger lite självförtroende SKA det dras undan under mina fötter, oavsett vad det gäller.

Kan jag inte få ha något kvar att vara stolt över? Ingen flickvän, inget jobb, ingen gradering, inget liv. Det är tydligen så att allt jag gör är fel, och även när det blir bra duger det inte. Det ser ut som om tornet som är min stolthet och självkänsla börjat vackla igen och kommer falla när som helst, och nu är det lång tid kvar till nästa samtal med Lillemor, tror jag. Minst 2 veckor, antar jag. Men jag vet inte... Hon kanske glömmer och jag blir utan?

Ska försöka att inte plåga mig själv så mycket över det här, det är bara ett jobb/praktik. Finns annat man kan göra, annat jag BORDE göra. Vi får se vad som händer i framtiden. Ska försöka inte bli bitter, ta det hela på ett bra sätt, och ta åt mig av kritiken, och bli bättre. Har visserligen en historia av att inte kunna ta kritik ens om den är konstruktiv, men jag får iaf ge det en chans...

Och Grading kommer nog inte på besök igen på ganska länge, inte heller så kul... :(

Hanna vet jag inte heller hur det går med, hon har inte svarat på mitt lilla mail på facebook, som jag hoppats... Kan betyda att hon antingen inte läst det eller att hon helt enkelt inte brukar svara, men i vilket fall som helst känner jag mig lite orolig över det hela. Chefen sa att hon inte direkt är en facebook-person, så jag ska nog inte read to much into it. Ska be chefen försöka sweet-talka henne lite extra, be henne höra av sig till mig eller något, om hon vill och kan. Vore jävligt kul om jag kunde träffa en så fin tjej och få det att bli bra.

Det får nog räcka för idag, pallar inte skriva både här och på MSN, och Malinponken går före bloggande.

Puss / Henke utan kollegor

Det var länge sedan jag skrev något alls, jag vet... Just nu känns det som om jag håller på att explodera av alla känslor som tränger sig tillbaka i mitt bröst och hotar att krossa mitt hjärta.

Så mycket som går bra, så mycket som går dåligt, mycket rätt och mycket fel. Dum som jag är tar jag inte in det som går bra, blir som vanligt bara påverkad av det dåliga. Jag minns gammal kärlek, gamla misstag, ny kärlek, nya misstag.

KUNG FU-JUTSU:

Fick reda på att Gordon på klubben fått blått bälte, samt blivit instruktörsaspirant. Efter allt mitt slit, alla mina skador, all min entusiasm, all min dedikering, blir jag förbisedd och passerad. Den ilska jag känner för detta övertramp har rubbat balansen jag haft i mitt sinne sedan jag började min terapi. Jag som alltid varit så duktig, så villig att lära mig, som kämpat hårt och ställt upp i kriser. Om jag vore där oftare skulle jag varit mycket högre grad... Det är inte mitt fel att jag skadats allvarligt av att träna upp alla andra, att jag måste vila ibland, och att just de jävla dagarna jag inte är där, kommer Keith, och ser att jag är frånvarande.
Han tränar Johan i katana, som inte ens vet hur man håller, drar eller sätter tillbaka svärdet! JAG VET!! JAG KAN!! Jag har bett om att tränas i vapen i flera år, jag har visat gång på gång att jag vet vad jag gör, jag kan och vill lära mig olika vapen, men nej då, bälte, bälte, bälte. Det är allt som gäller. LÅT MIG TRÄNA TILL MITT BÄLTE DÅ SÅ JAG KAN FÅ LÄRA MIG!!!! Nej då, jag ska instruera, och förbises, det är tydligen allt jag duger till.

Vem av Gordon och mig har tränat längst? Vem av oss har varit där och lärt alla hur de ska göra? Vem har lärt Gordon hur HAN ska göra??? JAG!!! JAG HAR LÄRT DEM ALLA DET JOHAN INTE GJORT RÄTT!!! JAG HAR VISAT DE SAKER INGEN VISAR I KEITHS FRÅNVARO!!! JAG HAR VISAT MANIPULATION! JAG HAR VISAT VAD SOM FÅR TEKNIKEN ATT FUNGERA!!! INTE GORDON, UTAN JAG!!!!!

Hälsningen till Martin var dock det som fick min bägare att rinna över. En föredetta elev, som satt sitt liv och sin framtid före klubben, för att leva med kvinnan han älskar, utbilda sig till det han vill bli, som ger sin son en far i sitt liv. Keith verkar bara bry sig som sin klubb och sin egen framgång, han bad mig ge Martin fingret. En av sina bästa elever, en av mina närmsta vänner, kunde dra åt helvete för att han lämnade klubben för att starta ett nytt liv.
Hur blir det då med mig om jag skulle sluta? Skulle jag också dra åt helvete? Jag som varit med från start, som rekryterat så många, som dragit tillbaka de som inte vågat komma igen, som varit där och lärt ut det ingen annan kan se. Detaljer, allt jag kan se, som de andra inte förstår, inte ens upptäcker. Jag som känt skam och rädsla när Keith mått dåligt, för att jag inte hade de rätta orden att trösta honom och göra allt bra, så allt kan bli som vanligt.

Jag vill inte sluta, träningen är något av en säkerhetslina, som jag kan falla tillbaka på, som bygger mitt självförtroende, där jag har mina vänner. Nästan alla finns där. Om jag slutar skulle de kanske också hata mig, och sluta umgås med mig. Jag undrar vad som skulle hända om jag slutade? Skulle klubben rasa, eller stiga till skyn? Kanske är det jag som håller oss tillbaka, eller är jag kedjan som sluter alla till kärnan, Keith.
Jag vet att alla vill helst lära sig av honom, jag själv inkluderad, men om inte jag var där, vad skulle hända med Keith, och Johan, och Cicci och Eppe och Lotta och Ida och de andra? Skulle de vara desamma utan mig? Betyder jag något för klubben?
Jag vill dock inte vara där när jag bara hanteras som en kastdocka och vikarie. En vikarie som inte får betalt, inga belöningar.

GAMESTOP-JOBB:

Jag är rädd att gamestop-praktiken är en tävling mellan mig och Rebecca. Jag tror vi kämpar om en plats, och hon är en säljare, jag är en arbetare. Vore det inte för min tidigare arbetsplats och mitt spelintresse skulle jag kanske inte ens ha en chans. Även om jag inte får jobbet är ju inget av det förgäves, dock. Jag kommer ju få en stor erfarenhet om hur man gör, hur det funkar, övning och färdigheter jag inte haft förut som kan tillämpas på andra platser och faser i livet.

Jag är rädd att Anna kan ha någon form av empati-problem, eller något i den stilen. Hon ger mig kritik om saker hon själv gör fel ibland, men jag förstår ju att det är menat att jag ska bli bättre, så jag inte behöver få sparken i framtiden. Men jag blir på något sätt rädd för hur hon säger det. Hon kan bli så känslokall ibland.

KÄRLEK:

Har tänkt mycket på hur allt står till med kärleken nu. Hanna, Lotta, Ida, Cicci, Mathilda... för att inte glömma Malin... Det är dem jag tänker mest på.

Mathilda gör mig orolig ibland. Antar att jag misstolkar mycket, men armkrokar och promenader och trosbekännelser känns väldigt intimt. På ett sätt är jag tacksam för det, men samtidigt känner jag mig lite kränkt av att hon inte verkar ett dugg intresserad av mig även när vi är som närmast, men hon kan ha sex med någon hon i stort sett precis träffat. Hur kommer det sig att hon inte försökt med mig? Eller hon kanske försöker, men jag ger inget gensvar?
Lotta, söt, rolig, och på något sätt försvarslös... Jag vet inte vad som bekymrar henne, och jag vill veta, hjälpa, trösta... Så söt och rar, jag vill inte att hon ska ha bekymmer. Jag vill kyssa henne, men hur ska jag kunna göra det när jag knappt träffar henne? Jag tänker bjuda hem henne, men när vet jag inte.
Cicci, jag gör det inte lätt för henne. Jag vet inte om hon känt min kyla, men jag vet att jag inte kan respektera henne nog att låta henne se MIG... Personen bakom Henrik Augustsson är mycket annorlunda från det du ser vid ytan. Jag vill inte att Cicci ska träffa den personen. Hon är söt, men jag är mer nyfiken än förälskad u henne, tror jag.
Ida... Jag förstår henne, men ändå inte... Jag vill veta mer, jag vill träffa henne mer, jag vill se barnet i hennes hjärta, som gömmer sig för omvärlden. Dit vill jag nå, och se vad som ligger bakom henne, den hon är nu...
Jag träffade en tjej, Hanna, på gamestop i tisdags, tror jag det var. Underbar, söt, och vilka former! Helt sanslöst vilken tjej, och hon var SINGEL om jag inte förstått fel! Jag får nog be Anna skvallra lite, skryta om mig och försöka få Hanna lite intresserad av mig. Jag tror vi flirtade, men jag är fanimej inte säker. Jag upptäcker inte sådant när det väl händer, men jag hoppas verkligen det.
Vi får dock inte glömma Grading, kom jag på, Anna Grading, som inte är intresserad av mig, men som vill fira sin födelsedag med mig, sitta under körsbärsträden och dricka te i skuggen. Hon vill umgås med mig som en sofistikerad jämlike, göra saker hon inte gör med andra. Men hon vill inte ha mig? Jag kan ju försöka flirta lite ändå, se vad som händer.
Malin, upptagen, inte intresserad av mig längre, och jag har uppfattat hur viktig hon är för mig. Undrar om jag kommer börja halta igen, för jag är House i ett nötskal ibland. Jag stötte bort henne med min feghet och rädsla för av folk skulle tycka. Plötsligt försvann hon, ingen mer malin-ponken för henke-ponken... Vår chans var förbi, och först när tåget avgått bestämde jag mig för att jag ville åka med...

Många tjejer att tänka på... Långt blogg-inlägg.. Jag sköter mig inte så bra när det gäller det ämnet. Tjejer alltså, men bloggande med för den delen. Hanna och Lotta ligger dock överst på listan, det står klart för mig. Jag vill inte såra någon, men hur undviker man att såra någon om man är en person som gör det motsatta av vad folk begär? Hur kan man älska mig? Jag drar upp det här gång på gång, jag vet. Dessutom skriver jag det här liggandes och blundande av trötthet, men jag stavar rätt ändå...
Alla andra finner kärlek, startar familj, et.c. så varför gör inte jag det? Borde kanske inte en av de där tjejerna vara den rätta för mig? Om inte, hur ska jag tolka det? Finns det ingen för mig? Jag ska försöka hårdare, jag vill lyckas jag också!

KONST & MAT:

Jag blir bättre och bättre på att måla och rita.. Mina besök hos Lena och hennes elever gör underverk för min konstnärliga förmåga, tycker jag nog. Den senaste, med Riddarn på slagfältet, är mitt absoluta mästerverk just nu. Även om den inte ser mycket till ibland, så är den som jag ville ha den, tanken och känslan jag ville förmedla finns där...
Jag blir bättre på mat också, jag är ju redan en jävligt duktig kock, om man inte jämför med de som är utbildade. Något jag kan skryta med är ju i alla fall min oxfilé och pastarätt jag lagade till Cicci, och jag har andra roliga recept att laga. Kanske bör jag briljera för Hanna eller Lotta någon gång?

ÖVRIGT:

Märkte att 2 lyrica och en ibumetin verkligen rubbar balansen.. Kunde knappt ta mig ner för trappen, och jag gör lite dumma beslut, som att vara för ärlig i min blogg, t.ex. Jag vet ju inte vem som läser det här? Det är ganska häftigt att vara hög ändå, även om jag inte är "high as a kite". Känner mig ganska flytande, inte lika bekymrad som när jag började skriva... Borde inte fortsätta dock, men det händer kanske någon gång ibland igen, tror jag... Drabbades av stor skam nu, när jag insåg att jag tog lyrica inte bara för att slippa huvudvärken, men för att faktiskt bli hög. Jag har saknat det...
När min rygg var paj och jag tog värktabletter, då kände jag mig mycket mer hämningslös, jag gjorde och sa vad jag ville säga, behövde inte vara så snäll hela tiden. Det är i sanning befriande att droga upp ibland...

KÄNSLOR:

Ville säga några saker om en person jag inte får nämna vid namn också, och jag vill vara brutalt ärlig i denna bekännelse. Låt oss kalla henne Ny, då jag inte känner till hennes riktiga namn...

När jag såg dig i Uppsala, kände jag att jag kommit rätt, att du skulle älska mig, och jag skulle älska dig, trots våra starka brister som människor.
När jag såg dina sår och ärr, blev jag rädd. Är detta personen jag valt att leva mitt liv med? Vad ska våra barn tänka? Hur ska din brudklänning dölja ärren? Det var vad jag tänkte, sedan insåg jag att jag älskade dig ändå, trots att det fanns så mycket jag inte visste om dig, och jag ville älska dig som ingen annan någonsin gjort. Det var nära två gånger att jag fick ge dig all min kärlek, men vi blev avbrutna, och du försvann. Jag trodde att eftersom jag visat och berättat mina känslor för dig skulle allt gå bra, men av någon anledning kände du ändå inte som jag... De känslor jag trodde var ämnade för mig, som du visat mig flera gånger, riktades istället mot någon annan. Varför vet jag inte... Allt jag vet är att lögner och rykten berövade mig från din kärlek, och mitt hjärta kastades i tumult och kaos. Jag bestämde mig för att testa om det verkligen kunde vara sant, att du inte ville ha mig trots alla känslor vi haft, så jag lämnade dig utan farväl, för att se om du skulle komma efter mig och kyssa mig en sista gång innan jag åkte och säga till mig att allt var ett missförstånd, att du bara blev rädd, för att du aldrig känt en kärlek som min förut. Men så blev det inte. Du föraktade istället min handling, och jag förstod att mina känslor inte längre var besvarade.
Ofta tänker jag på hur jag kunde gjort annorlunda, för att få dig på fall, att ta mig istället, men allt leder till den där natten, när vår gemensamme vän kom in precis när jag fått dig att förstå att jag ville bara ha dig, ingen annan. Men du gick... Du övergav mig... för en cigarett?! Efter det kom du inte till mig när jag bad dig, du snarare undvek mig, men jag visste inte varför. Allt jag kunde tänka på var att jag ville känna ditt hjärta slå mot min kropp igen.
Nu när allt det är sagt, undrar jag hur du kommer reagera över detta... Antagligen blir du arg.. Du brukar bli det när jag skriver om dig, men då brukar jag säga något för att provocera dig till att prata med mig. Nu vill jag bara berätta hur jag kände, och varför jag fortfarande älskar, men ändå hatar, dig nu...
Jag kunde acceptera dig för dina fel och brister, men du kunde inte acceptera mina. Är jag verkligen så hemsk att vara med? Vad gjorde jag som fick dig att välja någon annan? Varför blev det inte jag???

Anledningen är nog enklare än jag tror. Jag tänker att det finns en specifik anledning till att saker blev som de blev, men det är nog snarare så att det blev som det blev, så jag inte skulle få vara lycklig med någon... Ödet är grymt ibland..

SAMMANFATTNING:

Jobb går hyfsat, mina teckningar blir bättre och bättre, men jag har ingen att ge min kärlek till, mina vänner har nästan alla flickvänner/pojkvänner, så jag blir alltid ett jävla tredje hjul. Jag behöver träffa någon, och jag tänker fanimej satsa på Lotta och Hanna (på båda sätten om jag kan). Henrik "House" Augustsson ger inte upp så lätt att jag ger upp sex och umgänge för att det aldrig går som jag vill. Nej då! Henrik ska ha en tjej, och det tänker jag fan inte backa på!!!
Om jag får jobb på gamestop blir saker och ting lite knasigt ett tag, men det är inget jag inte klarar av. Jag klarar allt!!
Jag visste inte att Lyrica kunde ge storhetsvansinne OCH depression OCH känslokyla! Känner mig känslokall, samtidigt som alla känslor kommer ifatt mig och plågar mig, men jag ser ändå ljuset från att klara mitt mål. Jag har verkligen blivit en starkare människa via terapin och allt ansvar jag tilldelats på sistone! Jävlar vad bra!

Nu är jag dock alldeles för kåt, trött och snurrig av drogerna för att fortsätta skriva... Tack för alla som läst och lyssnat.

// Henke med tankar...

Var så länge sedan jag skrev... Undrar om någon minns mig...

Känner att allt trycks ihop runt omkring mig, för att krossa mig...

Hittar ingen väg ut just nu, ingen att prata med, ingen som kan hjälpa mig, ingen som kan trösta mig...

Varför har allt blivit så här? Många vill inte ha med mig att göra mer, undviker mig som om jag vore en utsvulten varg...

På sätt och vis är jag väl det, men ingen vågar gå nära nog för att fylla min tomma mage, och jag kan inte lura in dem...

En varg är vad jag är, vad jag alltid varit, och de som kommit nära mig har sett mina tänder, sett hur luften omkring mig virvlar av ensamhet och fara, en fara man inte vill komma nära...

Hur mycket jag än lockar, hur mycket jag än bjuder för att någon ska komma in i min mun och omslutas, är jag ändå en varg i deras ögon...

Det verkar inte finnas något hopp just nu, inget ljus att visa dem att jag försöker le, inte morra, inte bitas...

Jag blottar mina käftar för att skapa fred, men det de ser är förödelse, skräck och hotfullhet...

Hur kan man göra så här? Hur kan man lämna någon så här? Hur kan man hata någon som älskar en? Hur kan man undvika någon som vill hålla om en? Hur kan man göra en pojke till en varg?

Jag söker, men finner inget, ty mina ögon är förbundna...

Jag jagar, men fångar inget, ty mina ben är avbrutna...

Varför kan alla andra, förutom denna varg? Varför är det alltid just jag som inte hinner ikapp flocken, som aldrig fångar bytet, som aldrig får som jag vill? Varför kan ingen älska en varg? Varför kan ingen hålla om en varg? Varför finns det ingen annan varg som kan acceptera denna varg? Varför finns det inget får som kan acceptera denna varg? Varför finns det ingen som kan se att mitt hjärta är ett hjärta, och inte en varg?

En varg är en varg, och en varg är vad jag är, men mitt hjärta är precis som alla andras, och mitt hjärta behöver ett annat hjärta, för att inte alltid bara vara omringad av en varg. Kom in i mina käftar, låt mig svälja dig hel och låt våra hjärtan bo tillsammans i mitt vargabröst...

// Henke utan stjärnor...

Vart tar alla vägen? Ingen säger till vart de ska, de bara går. Ingen verkar respektera mig nog att säga "Jag går nu, hej då" de bara försvinner. Inte så jävla sjysst mot mig som sitter här och vill prata, hoppas att de kommer tillbaka och undrar vart de tog vägen. Förvånar mig inte alls om jag sagt något folk inte vill höra, och sedan skiter de i mig för det. Men hur fan ska man kunna bättra sig om ingen säger till när man gör fel?

Sitter här och väntar, på alla som försvinner. Vet inte om det är lönt att göra det, för även om de skulle tycka bättre om mig i person så ändrar de nog inte beteende för min skull... För vem är jag att tränga mig på i deras privatliv? Jag har väl ingen rätt att kräva någonting av dem, som tycker det är ok att bara låta mig sitta här och vänta...

Nej, om man bryr sig och vill umgås med någon, då begår man jävlar i det ett misstag. Undrar om det ens är värt att hoppas på människor längre. Så många man har träffat, som antingen inte ser det fina med mig, eller som bara tar vad de vill ha av mig och lämnar mig sedan att ruttna. Jag hoppas folk tar till sig av det här, vare sig de känner sig träffade eller ej. Det är inte roligt att bli utsatt för, och vad världen behöver är mer omtanke och respekt. Det kanske är lite svårt, men fanimej behövs det, och jag har redan börjat att göra mitt bästa, hoppas ni är med mig, allihop!

/ Henke utan sällskap...

Fullt upp idag, spontanbrand och besök av ponken, tvättat massor och spelar nu lite spel med några polare.

I helgen blir det kanske lite GBG och om några veckor blir det Uppsala om allt går som planerat :D Hoppas allt går bra den här gången, vill verkligen träffa Mini och min Mimms, saknar dem mycket och hoppas att något ska hända, har varit ensam så länge nu, börjar fundera på om det här är Karma för mitt senaste förhållande, eller om jag bara blivit för tjock eller något.

Praktiken går mycket bättre nu, allt gick skit i början, men nu blir det nästan inga problem alls, jag klarar av det, och allt annat med för den delen :) Har lärt mig mer hur man måste göra.

Men kärlek vet jag fortfarande inte hur det blir med. :P Känns som om alla glider ifrån mig, finns inget jag kan göra. Lite därför jag bestämde mig för att åka till Uppsala, för att ta reda på en gång för alla om något kan hända där. Händer inget måste jag släppa och gå vidare. Det är svårt att tänka på det, Mini och min Mimms är en stor källa till kärlek, som jag behöver. Utan den har jag i stort sett ingenting.

Hoppas allt blir bra dock, Mini ska ju flytta in i egen lägenhet, så det kan bli mycket mysigt att vara hos henne där. :) Förhoppningsvis får jag också egen lägenhet snart, men man vet aldrig, kan gå fel...

Nu ska här skjutas fler terrorister. Puss på er tjejer och puss på alla andra som läser också! <3

/ Henke med Bössa

Imorgon är det dags för terapi igen. Ska bli skönt att få prata om mina nya upptäkter. Min ilska, min frustration över att syrran klagar på mig et.c.

Jag känner iaf mig mycket piggare sedan jag började på Brians diet. Hittills har jag inte haft så svårt att hålla mig borta från läsk eller godis, det är svårare med chips och stekt mat, dock. Nästan allt jag äter är ju för fan stekt när jag tänker efter. Stekt eller mikrat, och mikron ska jag också hålla mig borta ifrån. Allt är mycket frustrerande, men jävlar vad man känner sig stolt när man kommer på något annat att äta, dock får jag alltid höra att dittan och dattan i det inte heller är nyttigt osv. Aldrig får man vara ifred.

Konstant ifrågasättning, försöka duger inte, ingenting är gott nog för den här familjen. Tro fan att jag håller mig undan dem, men det är klart, de fattar ju inte hur jag ser på saker. Allt de säger i form av kritik är ett potentiellt vredesutbrott för mig. Förstår de inte att jag är en tänkande människa, och att jag försöker göra som de vill, men om de hela tiden ska vara på mig när jag gör minsta fel är det väl självklart att jag blir arg?

Ingen förstår mitt liv och mina tankar förutom jag. Så enkelt är det. Alla säger att man inte är ensam här i världen, men det är man ju, på sätt och vis. Som unik människa som lever ett unikt liv och tänker på ett unikt sätt kan ingen annan förstå hur vi känner eller hanterar saker, hur arga vi blir, hur ledsna vi blir, hur glada vi blir... För min del skulle det kännas bättre om jag fick leva själv, så ingen ifrågasatte allt jag gör, vad jag äter, dricker, hur mycket jag tränar...

Det var trevligt när du var här, Lucy. Det fick mig att tänka på annat, det var kul att få ta hand om dig och titta bort när du bytte om, visa dig vägen till duschen, laga mat åt dig. Hoppas du kommer tillbaka snart. Sällan man får känna sig så viktig längre.

Känns faktiskt t.o.m. som om Ponken och Mimms glider ifrån mig. Även om vi pratar ofta nog, men de känns så avlägsna. Ponken blir arg på mig ibland, och då blir jag sårad och drar mig undan. Samma sak med Mimms, fast jag blir oftast mest sårad av saker hon inte säger till mig. Saker jag gärna vill höra från henne igen, som hon inte sagt på länge nu.

Undrar när det hela ska ta slut. Kommer jag någonsin bli lycklig, även om jag får allt jag kan önska mig? Jag har faktiskt ingen aning. Det känns som om den här tomheten alltid kommer finnas kvar, aldrig tyna bort, alltid förtära mitt inre. Vart skulle den annars ta vägen? Ut i intet? Kan det vara så att livet är en enda stor olycka, som man får leva igenom? Jag minns inte att jag någonsin kände så här när jag var liten. Alla hemska tankar jag har, alla ensamma stunder, hålet i mitt hjärta, hatet mot allt som sårar mig. Vart kommer det ifrån? Vill jag verkligen veta? Vad händer om jag får reda på det? Kommer allt bli värre eller kommer det bli bättre?

Nu är dock inte tid att grubbla på sådant meningslöst dravel. God natt

// Henke utan SVAR

Nu för första gången på länge ska jag skriva igen. Det har varit en svår tid nu den senaste tiden. Allt som hände på resan och allt jag tvingats göra har drivit mig bara längre och längre ner. Insåg att Ponken alltid ställt upp för mig och alltid visat mig kärlek, så jag bestämde mig för att göra slut på allt krånglande och göra något som vore bra för mig, bara för att upptäcka att min otur är kolossal. Fast vem vet, det kanske var tur iaf. Det enda jag vet är att när jag är med Ponken blir jag glad, om hon inte säger något som "jag vill inte att du gör så!" eller "lägg av nu". Brukar bli lite ledsen och tjurig då.

Ska på praktik imorgon igen... Kommer nog bli max 6 timmars sömn, vilket oroar mig.

Fan vad jag saknar kärleken i mitt liv. Det lilla jag har är mysstunder med Ponken som kan avslutas abrupt eller störas av konstant smsande och när min Mimms ringer ibland, vilket ofta skrämmer mig mer än gör mig lycklig. Beskyddande som jag är gillar jag inte att hon beger sig iväg på fyllan till någon främmande stad och inte har någon plan på hur hon ska ta sig hem. Men det är hennes liv, hon får bestämma precis hur hon vill göra, jag vill bara påpeka att det finns risker med det.

Hade hoppats på en sak, så jag läste en blogg nyliken som jag inte läst på länge, och istället för vad jag hoppats att se såg jag snarare den tvära motsatsen, och jag känner mig så ensam. Varken vill eller ska förklara exakt vad det handlar om, men det är tråkigt att bli ersatt, att inte känna sig viktig längre.

Jag vill att folk ska beundra mig för all kunskap jag besitter, jag vill bli respekterad och att mina medmänniskor ska lyssna på vad jag säger, be mig om råd, och se mig som en person man kan vända sig till när man inte vet. Men hur många är det som gör det? Nästan ingen, så vitt jag vet. Oftast säger de till mig att ingen bryr sig eller något i den stilen, som sårar mina känslor. Och riktigt illa vid mig tar det. Så sent som idag har jag haft 2 konflikter om det hela, och jag blir så fruktansvärt arg att jag inte kan kontrollera mig.

Saknar Clematis, undrar varför hon aldrig skriver tillbaka och om hon ens bryr sig om mig längre. Varför ska allt vara så svårt när det gäller tjejer? Jag gjorde inget fel, men ändå står jag här ensam, fast i min isolerade vardag, och gömmer mig undan för att inte bli sårad igen.

En kul sak jag dock hörde var att KF-J-tjejen jag är lite intresserad av inte varit på träningen sedan jag varit borta. Det har säkerligen ingenting med mig att göra, men det vore kul om det var så. Hon är rolig, påminner svagt om Clematis till utseendet, faktiskt, fast med tandställning.

Nu måste jag sova, cruel world! Good Bye! // Henrik utan stjärnor.

Så många som läser och kommenterar, jag blir alldeles överlycklig!

Sorry, men jag får fan panik. Det verkar inte som om någon läser, och ingen kommenterar. Jag vet att ni kanske inte har tid och så, men det känns bara så jävla tråkigt att inte veta om någon alls läser det här!? Ni som läser det här får del av mina tankar, det jag inte vågar prata om, eller mina rop på hjälp. Känns lite som att vara fast mitt i rymden...

Varför skriver jag blogg om ingen tar del av den? Det får mig inte att må bättre, egentligen, eftersom syftet med att jag skriver är att kunna berätta för de som läser hur jag verkligen mår och ser på saker. Om ingen läser så är det syftet borta ju.

Jag drömde att jag träffade Mimmi och Nova och Jessica inatt... Ganska kul dröm, hände massa knasiga grejer, men när jag vaknade var allt det roliga borta. Blev arg igen, dels för att Nova svek mig, dels för saker som hänt här hemma. Jag tycker inte om när folk inte kan hålla sig till vad de sagt. Tur för mig att hon sa till innan jag åkte, men varför skulle allt det där behöva hända alls? Varför skulle allt bli så jävla omständigt och jobbigt! VARFÖR KAN INGET BARA GÅ SOM PLANERAT!!!!
RAAAAAAAAAAARGH!!!! JAG BLIR ARG!!!!

Man ska svara på 20 frågor och alla svar måste börja på samma bokstav som sitt namn. Snodde från Honey Bunny...
 1. Vad heter du ? Henrik
 2. Nämn ett ord på fyra bokstäver: Hora
3. Ett flicknamn: Helena
4. Ett pojknamn: Hans
5. Ett yrke: Handledare
6. En färg: Havsblå
7. Ett klädesplagg: Handskar
8. Mat: Hors' Dourves
9. Sak i badrummet: Handduk
10. Plats eller stad: Halmstad
11. En orsak att vara sen: Hatar att vara i tid
12. Något man skriker: HELVETE!
13. En film: Highlander
14. Något man dricker: Hallonsaft
15. En grupp eller artist: Herreys
16. Djur: Hermelin
17. Gatunamn: Haga
18. Fordon: Honda-bil
19. Sång: Have I told you lately that I love you
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Handboll

Det var inga roliga svar direkt, men vad fan ska jag göra? Honey Bunnys svar är alltid roliga, synd att hon gjorde slut. Älskade hennes humor. Kan se framför mig hur glad hon blir när hon kommer på något smålustigt svar på den här frågeraden, eller när hon kommer på att hon kan skriva sitt namn någonstans roligt. Jag saknar henne. Jag saknar kärlek, och jag saknar hur livet var förut... Alla mina vänner nära, hade flickvän och ett mål i livet... Varför skulle allt det där försvinna för mig?

// Henke utan socker

Hade en underbar dröm, men den försvann för mig... Vill ha den tillbaka... Vill att det ska vara verklighet... Det är allt jag önskar... Struntar i alla andra saker, bara det vore sant...

Inte lätt att vakna med en känsla av saknad i hjärtat. Någon jag träffat en gång, som försvann från mig, var i mina drömmar inatt. Önskar att den någon jag drömde om satt här nu, och älskade mig. Låter kanske lite töntigt, men så är det. Ofta tänker jag på det där som en gång fanns, som vi hade tillsammans, en kort stund. Saker kunde varit annorlunda, och jag hade inte behövt vara så rädd för Augusti månad och den där Ön.

Vet inte om jag kommer åka i år, jag vill nog, men tänk om jag ser denna någon och allt blir fel. Jag vill inte se tomhet i denna någons blick när denna någon ser på mig.

Jag behöver kärlek, precis som alla andra. Vart finner jag den, tro? Jag har letat så länge, till ingen större nytta. De jag hittat har jag inte vågat älska tillbaka fullt ut eller bara på avstånd. Vart finns den sanna kärleken jag en gång hade? Vart finner jag den igen? Känns som om alla väljer och vrakar bland partners utom jag, som letar efter något större än vad jag kan hitta. Större än vad någon kan hitta, kanske? Jag vet att jag har höga krav, men är de verkligen overkliga?

Tänk om jag kunde bli en vacker hjälte, som alla ville ha, så jag slapp den här osäkerheten på om jag gör rätt eller inte när jag pratar med en tjej. Vill att det ska vara enkelt, som det är för andra, som det var med denna någon jag träffade på Ön.

Så vacker i sina gröna och gyllene tyger, mörka hår och strålande leende. Tänk om sådana skönheter jagade mig istället för jag dem... Vart tog du vägen? Jag vill se dig igen, kyssa dig igen, med dig vågade jag ens så långt, och det är ovanligt. Jag vill mer, våga mer, se mer, leva mer, med dig...

En god nyhet är iaf Linda, en ny person i mitt liv, som delar sitt liv med mig igenom historier och diskussioner om livets alla svårigheter. Undrar vem hon verkligen är. Jag ser inte en person ännu, bara en skugga av en. Vill veta mer, lära mig, hjälpa och stödja henne, så hon också kan hitta rätt i denna mörka skog vi lever och är vilse i. Kanske någon av oss hittar vägen ut? Vem vet? Kanske vi hittar ut samtidigt, eller till och med tillsammans. Just nu är dagen full av sorg, men det ska nog gå över, det är ju House ikväll. ;) Och Heroes! Undrar vad som kommer hända! Nu blev jag redan gladare. :)

Ha en bra dag, ni som läser.

// Dr. Henke

Hela min världsbild blev rubbad idag. House rakade sig. Jag är helt förvirrad! Borde jag också raka mig eller ska jag vara skäggig? Så många coola personer som är skäggiga, men om House inte har skägg är ju något konstigt. Det var ju faktiskt därför jag började låta bli att raka mig från första början!

Över till mindre viktiga saker än House. Jag tror jag ska åka iaf. Är inte helt klar över hur jag känner över allt det här, men jag ska tänka på det, och om jag klarar av att åka gör jag kanske båda glada. Och kanske mig själv också, åtminstone ett tag. :) Jag tror jag ska försöka.

Hade velat vara mycket mer hos Josip. Jag vet att han har massor att göra, och det är ju inte direkt billigt att ha mig där, med mat och sånt.

Såg ponken på stan idag, har blivit jättefin ju! Stolt över henne. :) Tyvärr har jag själv ingen sådan diciplin längre, och vet inte hur jag ska få fatt i den igen. Jag blir bara tjockare och tjockare, helt beroende av denna jävla svarta smörja jag dricker. Försurar kroppen, gör mig tjock, bryter ner mina tänder, gör mig konstant trött, slem i halsen, koffein och sockerkickar som rubbar hela mitt sinne, hotar med diabetes, fetma och massa annat skit. Jag behöver Brian igen. Jag behöver Simon, så vi kan träna, jag behöver lite drive, jag behöver framför allt bryta vanan... Varje gång jag gjort det tidigare har jag tänkt att nu blir det bra, tills suget kickar in dagen efter. Och jävlar vad det suger i hela själen! Dessutom är det ju dyrt som fan att gå och köpa Cola hela tiden. Man blir ju uttorkad av koffeinet också, så tro fan att jag haft spruckna läppar i vinter. Huvudvärk och halsbränna, dålig andedräkt. Cola är verkligen ingen bra idé.

Mini och min Mimms, om ni ser mig dricka Cola när/om jag hälsar på, gör något åt det, ok? Jag behöver lite stöd för att sluta, och jag kan inte be om det om jag inte skriver. Har så jävla svårt för att be om saker. Ska nog köpa lite nya kläder, så jag är lite snygg när jag kommer.

Bah, jag är alldeles för snurrig, jag. Jag måste packa också idag. Får inte glömma alla grejer. En bra sak med att jag bara sovit några timmar inatt är tiden jag vaknade.. :) kl halv 6 på morgonen, det är en ganska bra tid att vakna. :) Lite stolt faktiskt, även om det till stor del var en slump. Men något gott ska väl kunna komma av det.

Hoppas ni fortfarande läser. Det är viktigt för mig att ni vet om vad jag skriver, detta är oftast saker jag inte vågar säga, eller saker jag har svårt med, så om ni vet och kan påverka det är det bra för mig.

/ Henke i gryningen

Ska det sluta så här? För att jag inte kan låta mig själv ringa... Jag måste veta varför, annars betyder det ingenting alls. Hur ska jag veta om hon inte säger det? Allt snurrar i huvudet, jag tror jag kommer kräkas snart.

Snälla du, berätta allt så jag kan förstå. Jag kan inte bara stå utanför längre, jag behöver svar...

/ Henke utan tankar

De orden spökar i mitt huvud... Jag är inte så dum så jag inte förstår dem, jag ser att hon tryckt fel. Det ska stå ring mig snälla.

Jag blir galen av dem. De svider i hjärnan, bränner sig in. Hur ska jag kunna ringa och prata när allt jag kan tänka på är att jag vill skrika på dig. Jag kan inte prata, jag kan inte lugna ner mig, jag kan inte ge vika.

Om jag skriver så hinner jag tänka efter, om jag pratar blir jag så förvirrad. Även om jag skriver är det ända jag kan få ur mig något som är elakt och konfronterande. Jag kan inte ta det lugnt. Jag behöver skriva för att inte bara säga det värsta jag kommer på.

Dessutom vill jag inte göra det. Jag vill inget av det här, men vad har jag för val? Om inte du eller någon annan prioriterar mig måste jag själv göra det, och jag tänker inte låta dig svika mig mer. Du kanske aldrig sett det så, men det spelar ingen roll nu. Jag kan inte tro att du inte kan hitta ett sätt att ringa mig själv om du vill prata med mig. Om du gör det tänker jag inte säga något, bara lyssna på vad du har att säga. Jag tänker inte ignorera dig, så som du gjort mot mig, och jag har låtit det fortsätta. Dum som jag är...

Nu har jag skrivit 4 bloggar på bara några timmar...